Nu är äntligen mina ansökningar till stiftelser och universitet inlämnade. Jag har sökt medel för mitt forskningsprojekt och för finansiering av doktorandtjänst men även sökt samma form av tjänst vid universitet. Avhandlingsplanen jag utformat och skickat in har tagit mig över tre månader att skriva. Det är verkligen inte en lätt sak att utforma och formulera och frustrationen har varit stor. Det är så svårt att få ner allting man tänkt och vill om en av sina största passioner här i livet på papper. Det blir så platt i text på något vis.
Efter allt detta arbete med ansökan vad kan då tänkas vara det absolut värsta som kan hända?
Jo det kan jag berätta. Till min stora förskräckelse upptäckte min professor i tisdags att min ansökan inte fanns med bland de sökande för doktoranden. Hon undrar varför jag inte sökt och jag tror faktiskt att hjärtat stannade ett ögonblick. Det hade jag ju visst gjort! Min ansökan hade på något sätt bara försvunnit. I full panik och nära till tårar mailar och ringer jag lite överallt känns det som. Jag hade inget underlag för att bevisa att jag faktiskt skickat min ansökan i tid. Efter kontakt med registrator utreds det hela och mina ansökan registreras som den ska som tur är. Isch för digital ansökan säger jag. Så nu inför ansökan till stiftelserna har jag gjort kopior på allt som bekräftar att ansökan mottagits. Man lär sig så länge man lever var det någon som sa.
Nu är det bara att hoppas hoppas hoppas
