Grav 12, Skogome

Nu börjar analysen så sakta bli färdig. Jag kan utan att överdriva nog säga att gravarna från Skogome är de brandgravar som till mängden olika analyser, gamla och nu framtagna, är de mest noggrant undersökta som jag stött på. Men ännu en gång ska jag analysera dem innan de plockas ned och försluts en sista gång. 

Jag vill idag dela med mig av en grav som det råder ganska lite tvekan om vad som finns i den. Jag kommer inte lägga upp några bilder på skelettmaterialet då jag varken har rättigheterna eller egentligen vill bidra till mängderna med bilder av mänskliga kvarlevor på nätet. Hur som helst...

Grav 12

Nordin´s notering: 

"Myllan var här endast 10 cm djup. Därunder var en fläck af aska 25 cm vid och 15 cm djup. Härunder stod ett lerkärl med utsvängd kant, söndersprucket. Det hade hållit omkring 18 cm i vidd och 10 cm höjd. Några mycket små brända benskärfvor hittades i botten, eljest intet". 

I det ena hörnet av tändsticksasken från Wenersborgs Tändsticksfabrik av limmat papp och trä låg 11 små tunna benbitarna och skramlade. De var alldeles kritvita och uppkommer inte ens till 2 gram. De såg först inte ut att vara så mycket för världen, men snart kunde jag urskilja ett flertal fragment av skalltak och rörben från en mycket liten individ. I asken ligger ett spädbarn som förmodligen inte upplevt 1 års ålder. 

Nog anade arkeolog Fredrik Nordin när han grävde fram det lilla kärlet att häri låg någon mycket liten och placerade de små benen i tändsticksasken. Stor, eller man kanske ska säga lika stor, omsorg som vid gravsättningen av de vuxna individerna på gravfältet hade visats det lilla barnet. Liksom alla individerna på gravfältet har barnet kremerats och sedan placerats i ett lerkärl av grovt gods som nedsatts i jorden på samma sätt som de andra. Ovanpå kärlet har man sedan av askfläcken att döma samlat resterna från gravbålet. Förmodligen har också själva kremeringen ägt rum på eller invid platsen för placeringen av kärlet. Vad som kan ha lett till barnets alldeles för tidiga död går enbart att spekulera i. Kanske var det komplikationer vid födseln eller kanske förolyckades barnet av andra anledningar. Några idag bevarade gåvor kan inte ses men har kanske i trä eller annat organiskt material funnits. Vad kan ett så litet barn för snart 2 500 år sedan tänkas ha fått med sig?

Det är såklart inte svårt att beröras av den lilles öde, men kanske kan man trösta sig något med att barnet en gång troligtvis varit älskat och saknat av både familj och samhälle. 

Uppsala Universitet Campus Gotland

Från och med idag kl 08.00 eller ja 08.15 med akademisk kvart inräknad finns inte Högskolan på Gotland längre. Nu är vi en del av Uppsala Universitet under beteckningen Campus Gotland. Undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag slutar säga högskolan. Förmodligen aldrig. 

Tänktvärt

Efter min andra tur till ATA i veckan besökte jag en bokhandel och fann där något mycket intressant. Det är en skrift om ca 300 sidor av Johan Frostegård, professor i medicin vid Karolinska Institutet och med diverse akademiska bakgrunder bland annat i ekonomi, som heter "Nästan allt om människan. Evolutionen, generna, moralen och (lite till) mycket mer. 

Hur mycket man än studerar människans evolution och allt runt omkring och hur ofta än samma exempel används i litteratur kring ämnet finns det alltid nya sätt att se, vända och diskutera resonemangen. Författaren förmedlar sitt sätt mycket bra med vissa humoristiska infall. En sak som särskilt talar till mig i boken är att Johan Frostegård återkommande trycker på hur viktigt det är att stötta enskilda och mindre grupper av forskare. Ett exempel på detta är i början på boken där han diskuterar Darwin och Wallace´s chanser inom forskningsfältet i dagens forskarklimat. De hade ingen utav dem en akademisk examen inom det område de skulle bli så betydande och de sökte aldrig anslag för att kunna bedriva sin forskning. Deras chanser idag skulle dock kunna ses som relativt små men detta beror nog inte främst på deras utbildning tror författaren; "Min tro är att det snarare är graden av självständighet som gör dem otidsenliga. En lärdom kanske kan vara att om vi vill ha omstörtande vetenskap, bör vi satsa mer på enskilda individer och forskargrupper än vi gör idag, och därmed mindre på stora forskningskonsortier, centers of excellence. Centralstyrda jättelika forskningsstrukturer riskerar att styra forskningen så att den i alltför hög grad följer gängse trender och fördomar" s.35. 

Det är i ett oerhört tufft klimat med en stor osäkerhet och konkurrens med andra enskilda samt stora forskningsapparater den enskilde forskaren befinner sig idag. Många gånger är det snarare genom ren passion för ämnet och inte anslagen som gör att den enskilda forskaren orkar och har möjligheten att fortsätta. Det finns en stor fara i att rent ekonomiska och sociala intressen får stå vid rodret när det gäller forskning, såväl inom naturvetenskapliga som humanistiska områden och allt däremellan.  Mycket tänkvärt i vår tid av "upplysthet". 

ATA

I förra veckan var jag på Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA) för att leta upp mer information kring själva brandgravfältet och fyndomständigheterna i Skogome. Jag fann faktiskt mer än jag vågat hoppats på. Jag har även kunnat lista ut mer exakt vart gravfältet var placerat. I FMIS (fornminnesregistret) finns inte just detta gravfält med, förmodligen för att det undersöktes under rådande omständigheter och för över 100 år sedan, vilket gjort det lite svårt att finna. 

Fredrik Nordins handskrivna dokumentation från 1907. 

Totalt är det 34 påsar med ben som jag har/ska analysera, ännu återstår en sista grav. Vissa gravar har placerats i två påsar och vissa, de flesta, har betecknas som grav och andra som fynd. Under analysen av det skelettmaterial som legat i påsar med beteckningen fynd har jag sett skillnader från de betecknade som grav. Detta i form av fragmentering, färg och anatomiska storleksskillnader mellan skelettelement. Det finns alltså skelettdelar från flera individer, minst två, i dessa påsar. Det hade ju förstås varit mycket spännande om man i Skogome under äldre järnåldern haft en tradition  med dubbelgravar, men icke. Det går varken ihop med hur skelettfragmenten ser ut eller med fyndomständigheterna som det skulle visa sig. Det var särskilt tydligt i en av påsarna att en del av benen från början legat i ett kärl eller liknande då de till färgen var mycket ljusa och rena från fasttorkad jord medan resten av fragmenten var mörka av jord och sot. I de handskrivna beskrivningarna jag nu fann på arkivet så står det också att dessa gravar betecknade fynd, totalt 10 st, återfanns i den jord som redan innan arkeolog Fredrik Nordin anlänt till platsen tagits bort. De hade liksom hamnat i vägen för grustagningen och slängts på hög. Nordin har varit mycket noggrann och haft tålamodet att gå igenom denna hög med "matjord" och samlat ihop benen i efterhand. Tur är väl det. Dock är den information dessa "gravar" kan skänka bilden av gravfältet och populationen mer begränsad.

Fredrik Nordins ritningar av gravarnas utformning.

Nu är det dags för analysen av den sista graven, sen är det dags för metodutförandet för köns- och åldersbedömningar. Det är nog den mest frustrerande biten av analysen på många sätt, mer om det senare. 

3 månader senare

Nu är äntligen mina ansökningar till stiftelser och universitet inlämnade. Jag har sökt medel för mitt forskningsprojekt och för finansiering av doktorandtjänst men även sökt samma form av tjänst vid universitet.  Avhandlingsplanen jag utformat och skickat in har tagit mig över tre månader att skriva. Det är verkligen inte en lätt sak att utforma och formulera och frustrationen har varit stor. Det är så svårt att få ner allting man tänkt och vill om en av sina största passioner här i livet på papper. Det blir så platt i text på något vis. 

Efter allt detta arbete med ansökan vad kan då tänkas vara det absolut värsta som kan hända? 

Jo det kan jag berätta. Till min stora förskräckelse upptäckte min professor i tisdags att min ansökan inte fanns med bland de sökande för doktoranden. Hon undrar varför jag inte sökt och jag tror faktiskt att hjärtat stannade ett ögonblick. Det hade jag ju visst gjort! Min ansökan hade på något sätt bara försvunnit. I full panik och nära till tårar mailar och ringer jag lite överallt känns det som. Jag hade inget underlag för att bevisa att jag faktiskt skickat min ansökan i tid. Efter kontakt med registrator utreds det hela och mina ansökan registreras som den ska som tur är. Isch för digital ansökan säger jag. Så nu inför ansökan till stiftelserna har jag gjort kopior på allt som bekräftar att ansökan mottagits. Man lär sig så länge man lever var det någon som sa. 

Nu är det bara att hoppas hoppas hoppas

"Dagen efter"

Det blev riktigt bra igår! Alla föreläsningar gick mycket bra, Lilla skelettskolan för barnen blev om möjligt mycket bättre och många var nyfikna på vårt djurbensmaterial från Fröjel. Det blev en mycket lyckad dag och jag hoppas verkligen vi kan göra om det nästa år. Återkommer med fler bilder. 

Nästa vecka är det dags att falla tillbaka in i mitt forskningsprojekt, ska bli skönt att bara ha det att koncentrera mig på. Fast om jag känner mig själv rätt lär jag hitta på sidoprojekt bara för att jag inte kan låta bli. 

Även i Tv

Även Svt med Östnytt hann med en kort intervju med vår professor Sabine, här kommer en länk till morgonens nyhetssändning: 

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/ostnytt/skelettdag-i-visby