Tänktvärt

Efter min andra tur till ATA i veckan besökte jag en bokhandel och fann där något mycket intressant. Det är en skrift om ca 300 sidor av Johan Frostegård, professor i medicin vid Karolinska Institutet och med diverse akademiska bakgrunder bland annat i ekonomi, som heter "Nästan allt om människan. Evolutionen, generna, moralen och (lite till) mycket mer. 

Hur mycket man än studerar människans evolution och allt runt omkring och hur ofta än samma exempel används i litteratur kring ämnet finns det alltid nya sätt att se, vända och diskutera resonemangen. Författaren förmedlar sitt sätt mycket bra med vissa humoristiska infall. En sak som särskilt talar till mig i boken är att Johan Frostegård återkommande trycker på hur viktigt det är att stötta enskilda och mindre grupper av forskare. Ett exempel på detta är i början på boken där han diskuterar Darwin och Wallace´s chanser inom forskningsfältet i dagens forskarklimat. De hade ingen utav dem en akademisk examen inom det område de skulle bli så betydande och de sökte aldrig anslag för att kunna bedriva sin forskning. Deras chanser idag skulle dock kunna ses som relativt små men detta beror nog inte främst på deras utbildning tror författaren; "Min tro är att det snarare är graden av självständighet som gör dem otidsenliga. En lärdom kanske kan vara att om vi vill ha omstörtande vetenskap, bör vi satsa mer på enskilda individer och forskargrupper än vi gör idag, och därmed mindre på stora forskningskonsortier, centers of excellence. Centralstyrda jättelika forskningsstrukturer riskerar att styra forskningen så att den i alltför hög grad följer gängse trender och fördomar" s.35. 

Det är i ett oerhört tufft klimat med en stor osäkerhet och konkurrens med andra enskilda samt stora forskningsapparater den enskilde forskaren befinner sig idag. Många gånger är det snarare genom ren passion för ämnet och inte anslagen som gör att den enskilda forskaren orkar och har möjligheten att fortsätta. Det finns en stor fara i att rent ekonomiska och sociala intressen får stå vid rodret när det gäller forskning, såväl inom naturvetenskapliga som humanistiska områden och allt däremellan.  Mycket tänkvärt i vår tid av "upplysthet". 

ATA

I förra veckan var jag på Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA) för att leta upp mer information kring själva brandgravfältet och fyndomständigheterna i Skogome. Jag fann faktiskt mer än jag vågat hoppats på. Jag har även kunnat lista ut mer exakt vart gravfältet var placerat. I FMIS (fornminnesregistret) finns inte just detta gravfält med, förmodligen för att det undersöktes under rådande omständigheter och för över 100 år sedan, vilket gjort det lite svårt att finna. 

Fredrik Nordins handskrivna dokumentation från 1907. 

Totalt är det 34 påsar med ben som jag har/ska analysera, ännu återstår en sista grav. Vissa gravar har placerats i två påsar och vissa, de flesta, har betecknas som grav och andra som fynd. Under analysen av det skelettmaterial som legat i påsar med beteckningen fynd har jag sett skillnader från de betecknade som grav. Detta i form av fragmentering, färg och anatomiska storleksskillnader mellan skelettelement. Det finns alltså skelettdelar från flera individer, minst två, i dessa påsar. Det hade ju förstås varit mycket spännande om man i Skogome under äldre järnåldern haft en tradition  med dubbelgravar, men icke. Det går varken ihop med hur skelettfragmenten ser ut eller med fyndomständigheterna som det skulle visa sig. Det var särskilt tydligt i en av påsarna att en del av benen från början legat i ett kärl eller liknande då de till färgen var mycket ljusa och rena från fasttorkad jord medan resten av fragmenten var mörka av jord och sot. I de handskrivna beskrivningarna jag nu fann på arkivet så står det också att dessa gravar betecknade fynd, totalt 10 st, återfanns i den jord som redan innan arkeolog Fredrik Nordin anlänt till platsen tagits bort. De hade liksom hamnat i vägen för grustagningen och slängts på hög. Nordin har varit mycket noggrann och haft tålamodet att gå igenom denna hög med "matjord" och samlat ihop benen i efterhand. Tur är väl det. Dock är den information dessa "gravar" kan skänka bilden av gravfältet och populationen mer begränsad.

Fredrik Nordins ritningar av gravarnas utformning.

Nu är det dags för analysen av den sista graven, sen är det dags för metodutförandet för köns- och åldersbedömningar. Det är nog den mest frustrerande biten av analysen på många sätt, mer om det senare.